Sårbarhet i rörelse : konstnärliga processer som möjlighetsrum i bildundervisning

Denna studie tar sin utgångspunkt i den utsatta situation som eleverna befinner sig i när de står inför utmaningen att arbeta med konstnärliga processer, som är både osäkra och riskfyllda, samtidigt som de blir betygssatta. I gymnasiets läroplan för bild 2011 lyfts förmågan att arbeta i en kreativ process med nya lösningar fram som en grundläggande förutsättning för att lösa hållbarhetsfrågorna. Här betonas förmågor som experimenterande, risktagande och nytänkande. Eleverna ska ges förutsättningar att bland annat utveckla ”förståelse för vad ett konstnärligt förhållningssätt innebär” och i bildämnets syfte står också att eleverna ska ges möjlighet att utveckla förmåga att ”ta ansvar för, och driva egna arbetsprocesser” (Skolverket, u.å.). Det kom att visa sig att detta inte alltid är så lätt. Studien undersöker förutsättningarna för konstnärliga processer i en skolkontext, närmare bestämt i en bildsal på gymnasiet, och fokuserar särskilt på de resurser eleverna uppfattar som stödjande i sitt arbete. Med utgångspunkt i begrepp från posthumanistiskt orienterad teoribildning belyser arbetet den relationella dynamiken i klassrummet och de resurser som blir aktiva och bidrar i konstnärliga processer i en skolkontext. Undersökningen är praktiknära och använder visuell etnografi som metod, där deltagarproducerade bilder blir bärare av kunskap. Det empiriska materialet består av elevers digitala fotodokumentationer och ritade kartor över deras processer under ett undervisningsmoment. Analysen visar att det är genom dialog som resurser i form av material, rum, kroppar, kompisar och känslor blir verksamma och begripliga för varandra. Detta bidrar till att de konstnärliga processerna rör sig framåt. I det relationella klassrummet förändras rollen som lärare, här ges utrymme för andra resurser att bli verksamma i klassrummet och läraren blir också en del av dialogen. Dialogen i konstnärliga processer är performativ; den sätter sårbarhet i rörelse, ökar elevernas handlingsutrymme och omvandlar sårbarheten till motståndshandlingar. Genom dialogen i dessa konstnärliga processer skapas ett möjlighetsrum som låter eleverna både påverkas och påverka. Sophia Desport var mellan 2020–2024 samverkansdoktorand i den nationella forskarskolan för bild- och slöjdpedagogik – FoBoS. Sedan 1990 är Sophia bildlärare och verksam på gymnasiet, framför allt på estetiska programmet. Som förstelärare har hon bedrivit utvecklingsarbete kring estetiska lärprocesser, elevernas deltagande i bedömning samt deltagit i aktionsforsknings-projekt kring specialpedagogiska anpassningar inom bildundervisningen. Hon har också anlitats som ämnesexpert vid Skolverket.